Please please please!

BILD

Jag VET att klockan är för mycket....

Men.....


Vet du hur mycket jag önskar att jag kunde ringa dig närsomhelst.
Bara för att fråga vad för kaffe jag ska köpa, eller undra om du inte kan hjälpa mig skriva det där talet som jag håller om ett par dagar.
Vet du?

Tror inte det.
Varför har jag inte sagt det till dig?
Mmm, jo, för att det skulle förstöra allt, slita i varenda sömn, fingra på det sista halmstråt.
Du hade klippt ditt hår kortade nu. Det passar dig galet fint.
Varför sa jag inte det? Jag tror du ville och behövde höra det. Varför kan inte allt vara som man vill ibland.

Och här är jag.
Jag klarade inte att dansa med dig o din fina, ölspillande, och dödligt coola syster mer. Gick hem. Och nu tänker jag på dig istället för att sova. Mmm.

Men du, kan du inte ringa mig när ni är klara med er låtsasdans?
Då kan jag hoppa in, och svänga runt, sådär som du älskar. Och sen pratar vi på en trappa innan vi går hem. OK? Jättelänge, och sen snavar vi hemmåt, och du är osäker på om vi ska gå till samma lägenhet, och jag också. Men jag säger på din trappa, att vi nog ska gå hem var för sig. Idag.
Nästa gång, då får vi se.

Du tror att dina idéer inte är värda ngt. Och jag håller fast i dem som om jag inte hade något annat.

Note to self:
Gå inte ut och dansa med någon som gör dig nervös, och som du är latent dödsförälskad i.