Ambivalens

Detta BERGochDALBANEliv.

Jag tror det är något dumt och temporärt. Det ger sig snart.
Det här.
För det har ju gått så himla bra innan.
Eller inte alls.

Jag tröttnar bara ihop på mig själv ibland. Sen går det över. Så smått.

Ni vet i det där ögonblicket som man vet att det här inte kommer sluta på ett bra sätt. Vad gör man då?
Jag kan inte tänka mig en dag när jag inte får höra på dina konstiga, svamliga och helt vansinnigt vackra historier. Men jag är i något slags dödläge här.
Mår illa om jag hör dem, samma om jag inte hör dem.
Ska prova att inte prata med dig imorn. Se hur det går, stänga av mobilen.
*tystnad-och-glömska*

.
.