a shadowplay

Efter några kaosdagar är andningen normal igen.
Ja, du förstår, jag låter saker på mitt jobb följa med mig hem. Tror de hoppar ner i vänster jackficka precis när jag hämtar den där, för dagen, allra sista koppen kaffe. Med ryggen mot jackhängaren.'
DÅ.
Då passar de på att gömma sig.
Osunt och dumt tittar de fram när jag förstrött slänger av mig jackan på stolen hemma i hallen.

Men no more! Nu är det nog med sånt töntigt.
nu_har_jag_bestämt_det

.
.
.