För ett par veckor sen så hälsade jag på min mormor.
Hon bor i en stad ganska långt bort.
I sitt kök har hon en inramat bild på min morfar, som dog för snart 10 år sen.
Ett jättefint foto. Verkligen.
Hon berättade att hon pratar med fotot, minst en timme om dagen. Om vad hon gjort under dagen, vilka hon mötte på ICA, vilken färg portuppgången är målad i, hur konstig insändare hon sett i tidningen.
Hon gör det.
Fortfarande.
Det är det finaste jag hört i hela mitt liv.
.
.
.
its the highs and the lows
- Do you belive in miracles?
- Not really
lördag 20 februari 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggarkiv
-
▼
2010
(215)
-
▼
februari
(37)
- Söndag
- Säkert?
- ..
- .
- väldigt
- Hur du fungerar
- Alive
- Empires
- Onödigheter som det heter.
- Tjära och fjädrar.
- Distraktionsbenägenhet.
- Inspirationless
- Fint.
- ...
- P...
- P
- Snowsling
- Comes and goes.
- Vi trodde vi bara lekte lite i snön....
- No, sorry, not today.
- Summer is not a crime.
- Bittersweetheart
- the thin line.
- Foto
- caymani
- Hunter
- tuesdays are not for me. wasted youth, come my way
- Saturdays Monkeys.
- ...and
- nooooooo
- 4eyes
- Tejp: Mänsklighetens krona.
- Where I end and you begin
- Hotels are not real buildings.
- In the morning everything will turn around.
- Lost,Found&Forgotten
- lost and found! (?)
-
▼
februari
(37)
Om mig
- RoyalPostalService
- Lyssnar ibland, pratar ibland.
Inlägg
4 kommentarer:
jag får seriöst tårar i ögonen av det där
Är faktiskt väldigt, v-ä-l-d-i-g-t fint.
Det finaste, men också något av det mest ledsamma som finns.
Tänk när någon man spenderat mer än halva livet ihop med försvinner.
Hur gör man då för att inte vilja försvinna själv?!
Håller med. De var gifta i över 50 år, hon är 80 nu.
Jag vet inte hur hon gör det där utan att vilja försvinna själv. Men hon gör det på ett fantastiskt fint sätt, svårt att förklara.
Hon är stor bit min förebild. I nästan alla avseenden man kan tänka sig.
Skicka en kommentar