allt är sönder

Jag känner igen smak längre.

Alls.

Jag har gått runt stan idag. utan handskar. Suttit på muren till känseln i benen var längre bort än hjärtslagen.

Typ.

Jag vaknar till, och tänker att det inte är sant, att det är stor dum, ful, dröm.
Men det är det inte.

Påtagligt.

Jag spottar på dem som säger att det kunde vara värre.
Hur hjälper det mig?
Det är klart det kunde vara värre.
Men det gör inte mitt läge bra, bara lite mindre supermegakatastrofalt.

Jag tror verkligen jag gick sönder idag, på riktigt.
Och nu känner jag inte lukt.

Min en gång bäste vän fick barn idag också.
För 2 år sen, då var du den första jag hade ringt en sån här dag, i jakt efter dina fina ord, men vi har nog glivit iväg du och jag.
Eller om du glidit och jag stått kvar. Eller tvärtom. Jag vet inte ens längre.

Men jag är glad för din skull.
Jätteglad.
Jag tror inte ens du förstår hur glad.
I all min... ja... inte lycka.
Men så är det iaf. Vare sig du klippt bort mig eller inte.
Jag skulle förstå dig om du gjort det.

Jag pratade med min bror, sms till fina vänner, och min pappa och mamma.
Tror inte någon av dem kan förstå.

Jag kan inte ens förstå själv.
Allt är osäkert.
Precis som jag.
Och kanske du.
Mest jag.